Orkar bara inte. Vill bara ligga mej i sängen och sova i fem dagar och bara vara.
Det blir bara för mycket för mej, orkar inte hänga med på allt. Måste börja tänka på vad som är viktigaste för mej. Men om jag ska tänka själv så kommer jag välja fel grej, det vet jag redan nu. Men orkar inte välja det andra. Då kommer det aldrig att gå. Jag måste välja det första hur det än blir.
Blir stressad så fort jag tänker på allt som kommer hända, hur mycket det är. Frågan är ju hur mycket till jag orkar. Inte så mycket alls, som det känns just nu.
Om man tänker hur mycket jag har gjort i dag och är så här trött och hur mycket jag orkar göra så är det helt sjukt, att jag är så här trött nu. Jag fattar verkligen inte. Blir trött av ingeting. Jag vill orka mer , jag vill kunna göra mer grejer. Som förut, när allt var roligt och man bara lev det braiga livet. Vill kunna leva också. Ha kul, men vad fan jag orkar inte.
Måste verkligen göra nått annat också, hitta tillbaka den där känslan där det var roligt. Annars kommer det här aldrig gå. Vill knapp visa mej ute längre, Så sliten man ser ut är det inte kul att träffa människor.
Jag vet inte hur jag ska förklara för dem braiga människorna heller. Dom som bryr sej. Ni är ju bäst, även fast jag inte har visat det på väligt länge, men det är ju ni som gör att jag i huvudtaget orkar leva med det. Att inte rymma bort från allt. Men den riktiga frågan är ju är det ingen som känner som jag gör?
Vet inte vad jag ska göra längre. Jag blir dragen så många olika håll jämnt. Alla förväntar sej att jag ska vara där.Kan inte säga nej till någon heller. Vill inte svika nån, vill inte ha bråk längre heller. Det verkar som om inget vill lägga sej heller. Utan verkligen testa hur mycket jag orkar innan jag bryter ihop. Inte långt kvar. Verkligen inte långt kvar.
Det är inget som kan mej att glömma allt detta för en stund. Förut fanns du alltid där. Fick mej att glömma allt. Men nu går det inte längre. Jag vet att det är mitt fel och det är bara jag som kan ändra på det. Som sagt har ingen ork till det.
Allt blir så jävla tjafsigt också. Så gort det händer nått litet så det blir det en så stor grej. Är det verkligen nödvänligt?
Kan man inte bara släppa allt och låta allt vara.
Nu är det nära att jag åker bort, har lust att bara hoppa på en buss och fara iväg. Inte veta vart jag ska, bara se vart jag hamnar och börja om. Att ingen vet att jag far. Ingen vet vart jag är. Det är min bästa dröm.


I know you could reach the top
make sure that you won't stop
be the one that you wanna be
 - Kan det vara så enkelt?