Har den där känslan i magen, den där känslan som säger att det inte kommer funka. Den där oron, som säger släpp det, det kommer aldrig funka hur mycke du än försöker. Jag vill släppa det, men det går inte. Trodde att jag kunde, men tydligen inte. Fattar verkligen inte. Fattar inget just nu. Är bara borta hela tiden. Kommer aldrig ihåg nått. Är helt borta jämnt och ständigt. Försöker dölja det så gått det går. Även för mej själv. Det har ju gått bra. Kanm inte lura nån med: jo men det är bara bra, hur är det själv?  Är jag så öppen? Eller har jag bara dom bästa vännerna som jag inte kan ljuga för? Dem ser bara igenom mej. Men vill inte prata om det. Inte än i alla fall. Det kommer. Fast det blir bättre av att prata om det, så orkar jag inte. Vet som inte vad jag ska säga för att dem ska förstå. Vet inte hur jag ska förklara för dem. Och då blir det bara jobbigare, vilket jag inte orkar med.
Det jag inte förstår jag är nog vad som gör det hela. Jag har inget jag ska skylla på. Det måste altså vara fel på nått som inte jag kan fixa. åh ja, vad roligt! Allt man kan göra är bara att hoppas att det går över, snart. Heöst nu på en gång.


                                                       I hope you find somebody who loves you like i do