i morgon är det ängtligen fredag. peppar jävulst. Varför vet jag inte, men skönt med helg. Jobb på lördag även.
Vill även ringa dej, men vågar inte. Har tvekat jättelänge nu om det. Men det blir alltid nej. Men jag vill prata med dej. Men vågar inte, fan vad feg jag är. Men det känns som om det är din tur. Jag offra mej förra gången. Kan man tänka så?

Nu när du mår dåligt mår jag också dåligt. Även fast jag inte har gjort nått. Men alla dom där gångerna du mådde dåligt när jag mådde dåligt och du var inte med blanad, du visste inte ens varför jag måddde dåligt... Nu vill jag ge tillbaka de. Men hur? Jag har ingen anning vad jag ska göra. Det var lättare förut när det bara var vi. Alltid vi två, bara vi. När vi inte hade nån annan att vända oss till. När vi sa allt till varan, vad som helst. Vad fan hände? det var så bra i sommras. Typ de bästa. Nu har vi kommit ifrån varanda, vilket kan vara bra, men inte alltid. Och jag försöker vara normal och inte säga allt som poppar upp i mitt huvud, men det är svårt. Jag menar det är ju du. Min bästa kompis. Men det är i alla fall bättre nu än förut, vi snacka nästan inte ens. Var det jag som ändra på mej? Var det du som ändra på dej? Nån måste det ju ha varit eller hur? Men nu finns jag här. Alltid bara att ringa. Även om dubara vill snacka. Jag vill att du ska ringa, vill att det ska bli oss igen, som det var förut. Puss