Borde sluta bry mej om det som är onödigt och dom små problemen. Och ta tag i dom stora i stället.  Men det är ändå dem små som är dem jobbiga, dem är små men ändå så många. Och ord gör ont, fast dem som gör ondast är dom tysta. Eller dem som säger en sak men menar precis tvärtom.
Onsadg idag, torsdag i morgon. Veckanhar ändå gått ganska fort. Och det är inget jag klagar på. Svenska prov i morgon. Känner mej inte så jättepeppad precis. Men börjar halv ett ska skriva ett prov och sen så slutar jag. Så det är väl inget jag kan klaga på.
Det finns ingen verklighet där längre. Men det har de väl aldrig gjort, men de är tydligare nu än förut. Det är som att det är bara det och det finns inget liv utan för det. Men samtidigt så måste man ha det aldrig skulle det aldrig gå, man skulle bli hur knäpp som helst. Så det är bäst att ha det. Men det är som jobbigt och bra på samma gång vilket gör att det bara blir knäppt hur man gör. Som vanligt.
Känner hur stressen bara växer och växer inne i mij. Får ondare och ondare i magen för varje dag som går. Har ont i huvudet. Känner mej bar lugn när jag dansar. Men innan och efter så är jag stressad igen. Är det meningen med livet att det ska vara så?
Förstår fortfarande inte hur du tänker. Det är sjukt att du får det att funka fortfarande. Men jag är för svag för att säga emot.
Jag vet att det är fel och jag ska inte göra det igen, men det var som skönt på nått sätt. Få det ur sig på nått sätt.