Ja, jag skäms. Så nu har jag sagt det. Eller skrivit.
Ängtligen. Vet inte hur glad jag blev. Men glad i alla fall. Tvivlar dock fortfarande men de är inge att göra åt. Sånt är livet.
Känns fettdrygt att börja 25 över 8. Ha lektion till typ 10 och sen har hål i 500 timmar. Nej men till halv 2. Frågan är ju om jag kommer gå på första lektionen. Fast jo jag ska. Annars kommer jag inte kunna skriva den där raporten.  Då var de ju bra att jag fatta så mycket. Hehe.
Kände de idag när jag snacka med dej. Jag bryr mej inte ett skit, frågan är ju varför jag går dit. Jo för att kunna göra de jag verkligen vill sen. Och då måste jag gå dit. Det är lite synd. Men så farligt är de inte än. Och de är inget jag klagar på, inget alls.
Tycker synd om dej. Men de är bra att du kämpar och inte ger upp. Och de gör så att jag blir stolt över dej. Vill bara att du ska veta det. Finns också här om det är nått. Vi måste ju ta hand om varan vi är ju som en stor familj.
Less på att höra samma tjat hela tiden. Så fort jag kommer innan för dörren så är du där och gnäller på mej. Inte de roligaste att komma hem till om man säger så. Tur att jag har blivit bättre på att stänga av örorna. Och att jag kan gissa vad de är om. Så då slipper jag i alla fall höra det. Alltid något, om jag får säga så.
Nej nu blir det sängen för min del.
Peace out!