Är trött så de här kommer bara bli ett konstigt inlägg, men ska försöka skärpa mej.
Dans idag igen. Nästsista dagen sen blir det att vila från dansen dom fyra dagarna som blir kvar av veckan. Tror att de behövs. Har ont i benen och i ryggen och allt är bara jobbigt. Det känns som att jag har svoit en massa jue. Jag fattar inte.
Insåg att jag behlver dej mer än vad jag trodde. Du tänker som på ett bra sätt. På ett positivt sätt. Ja, om man kunde tänka lite mer åt de hållet. Så skulle de inte vara helt fel.
Saknar dej. Det är inte bra att jag börjar sakna dej. Då har de gått för långt. Vi ses ju ändå, typ varje dag. Men inte på rikgit och de är väl de jag saknar. Och de har jag gjort länge. Vill bara att de ska bli som vanligt igen. Som de alltid har varit. Eller innan de vart konstigt.
Det är för skänt att låsas som att de inte är nått. Istället för att som prata ut om det och försöka lösa det. Om det går de vill säga. Men på nått sätt så ska de väl gå. Det måste. Vet inte vad jag ska göra om de inte går. Usch, nej. Vågar inte ens tänka på det. Det kommer bli för jobbigt och konstigt. Det kommer inte sluta bra. Men jag vill att vi löser det så snarst som möjligt. Det spelar ingen roll hur långt tid de tar. Bara de blir löst som.
Det känns fel. Länge sen vi hördes på rikigt. Och det gör ont varje dag som går och det blir bara jobbigare och jobbigare.
Och de blir som ännu jobbigare nu när jag inte riktigt vet vart vi är heller. Som på gränsen till både hållen. Det där jobbiga stället, men du gör så att de är så värt det.