Okej, du har gett upp. Jag förstår dej, jag skulle inte heller ha orkat. Eller jag har ju orkat tills nu. Men de är ju bara för att du ha orkat. Men jag vet som inte varför jag inte har gett upp innan.  Som förra veckan, så jag hade chansen. Tycker väl om dej för mycket. Men de kommer inte gå. Helt omöjligt. Det visste jag som hela tiden. Men det var ju som roligt och du gjorde mej glad från början. Nu är det som bara jobbigt att prata. Det känns inte som på rikigt längre. Vill inte erkänna för mej själv, men jag saknar som dej inte. Och mår som sämre för jag inte saknar dej, för jag borde ju göra de? eller?
Inte idag heller. Vad är fel på mej? Det var nästan nära. Eller vem försöker jag lura de var de inte alls. Men de var som ändå skönt att bara ha en stund när man bara fick le och skratta lite. Det var som mysigt.  Det behöves ja.