Men kom igen då. Hur mycket ska jag få försöka som, de är ju inge roligt längre.
Du kommer aldrig, aldrig vara ensam. Du har en hel jävla bunt som du kan fråga. En hel jävla bunt som aldrig kommer säga nej om du frågar om hjälp. Vi finns där. Och jag finns verkligen alltid för dej. Känner att vi har tappat lite gran.
Inte ikväll, men vi gör de en annan gång. Kommer vara purken då, eller ja jag hoppas väl på att inte vara de, men troligen. Men de kanske är lika bra. Längtar faktiskt lite. Lite för länge sen sist. Och de är ju skönt att bara säga de man har på hjärtat och verkligen säga de rakt ut och inte vara rädd för att de ska tas på fel sätt. I like.
Lite för många som tar upp plats, lite för många som kräver min engeri som jag inte har. Det känns som dumt att välja vissa person, nu har jag redan gjort det men, det känns dumt och orättvisst. Men jag tycker om er alla. Eller vissa mer än er andra. Men dom jag gillar, gillar jag verkligen.
Vill inte gå, blir bara mer och mer nervös. Det känns som att de kommer bli nå helt annat än vad jag har tänkt mej. Och en liten del av mej vill gå. Men jag måste ju gå hur som helst så de är ju lika bra att ja känner att en liten del vill. Måste våga stå upp för mej själv mer så jag får de jag vill. Måste våga säga emot, även fast jag vet att de kommer bli annat sen, snart.
Helg, känns skönt. Lite folk hemma också. Inget jag klagar på. Lite tomt är de här inne. Så de är som lite mer livat nu, mer än vanligt men bara skönt. Synd att folket inte stannar så länge. Hinner knappt de dom. Fan vad allt ska ta tid.
Borde styra upp livet på rikigt. Ta tid och tänka vad man egentligen vill med de lånag livet. Så man kan jobba på de och skita i de onödiga.