Stämmningen är inte på topp nån stans. Den konstiga känslan att de nått som inte är som de ska vara, men ändå vet man inte vad man ska göra för att de ska bli bättre, är de nån som förstår vad jag menar?
Sakar och ting är inte som dom ska längre. De gick bra ett tag, men inte längre. Vet fan inte vad jag sak göra. För de första kan du väl komma hem så att det blir som vanligt igen? Så att folk behandlar sig som vuxna människor och inte som nå jälva idioter. Vilket jag tycker att dem är just nu. De är ju som du säger, dem ska ju sötta en i allt man gör, men senast dom gjorde de var väl kanske ett halv år sen? Om ens de liksom.
Måste skriva ett brev, där de ska stå vad jag vill bli när jag är stor. Jag har ingen jävla aning. Jag vet vad jag vill srkiva, men vet inte om jag kommer palla de seröst. Men vad gör de för skillnad liksom? Du ska ju ändå bort sanrt, de går ju inte fixa på en termin. Helt sjukt bara.
Känner men ensam, sjukt ensam om jag ska vara ärlig. Och ja, jag vet att jag har dej. Och de älskar jag dej för. Men de känns ändå ensamt. På nått sjukt sätt. Jag vet inte varför.  Men mår inte bra över de ialla fall. Inte nånstans. Just nu känns inte livet värt nånstans.
Är typ stressad egentligen. Har ändå mycket att göra i skolan. Men allt jag känner är bara ensamhet.