Det kommer nog inte vara någon som orkar läsa alla mina konstiga tankar. Men here it goes:

Jag har inget att säga. Är bara chokad. Helt tom på ord egentligen. Det finns inget som förklarar något längre. Har bara för många frågor i huvudet just nu.
Har under en längre tid trott att det alltid ska finnas en anledning till varför allt händer. Har också trott att man mår som man förtjänar. Men varför mår då så jävla många fina människor dåligt? Varför får inte dom också må bra?

Det gör ont att se när bra och fina människor mår dålig. Men vad du än gör, känn dig aldrig ensam. För ensam är en sak du aldrig kommer vara. Jag vet att det är jobbigt just nu. Men finns alltid där för dig vad det än är. Vad du än behöver, när du än behöver det.
Låt inte andra personer stå ivägen för att du ska må bra. Låt inte andra personer trycka ner dig. Va så stark som jag vet att du är. Var inte rädd för att göra ett beslut. Våga tro på dig själv.

Många säger att man mår efter hur sin inställning är. Men då är frågan, vem fan vill må dåligt? För vem är så dum att man har en dålig inställning för att må dåligt? Känner många med en dålig inställning som ändå mår hyffsat bra. 
Jag tror nog inte att det sitter i inställningen. Visst det kanske hjälper att må bättre om man har en positiv inställning. Och att man tänker nu ska jag fan må bra och vara glad. Men det är ju ofta att man tänker så när man mår dåligt. Så jag vet inte om jag kan tro på det där. Kanske det är därför det inte funkar på mig. Jag tror däremot på att vissa människor är bättre på att vissa hur man mår än vissa. Och vissa är bra på att fejka hur man mår. Att när man mår dåligt så visar man att man mår bra. För att slippa ta skiten. Eller för att slippa tänka på hur man mår egentligen. Och visst det kan vara väligt skönt men samtidigt om man gör det så blir saken mycket mycket värre när man väl ska ta ta i det. Då är det som att man måste gå tillbaka från början och tänka efter så noga. För om man som "visar" att man mår dåligt. Så är det lättare att gå och tänka på det. Där med så kanske man hittar en lösning lite fortare och då mår man bättre fortare också. Men jag ska egentligen betona kanske. För det är aldrig något som är säkert i denna värld. Lite synd det.

Jag har också hört att folk säger men hon/han mår ju dåligt i onödan. Kan man må dåligt i onödan? Det måste ju vara något som gör att personen mår dålig. Och då är det väl inte onödigt? Om det tar så mycket på en person så det gör så att personens humör blir dåligt. Visst jag kan hålla med om att vissa människor kanske överdriver och gör det till en stor grej och då kanske det är "onödigt".
Och sen finns det dom människorna som vet precis vad som ska göra för att må bättre. Men inte vågar göra det för dom är rädda för att såra sig själv eller andra. Eller att det bara ska gå fel. Men då skulle jag vilja säga så här. (Och jag vet att jag inte ska säga något egentligen, men tyst nu) Varför inte ta det "steget" och se vad som händer? Eftersom ni mår dåligt av att inte göra det? För då har man i alla fall testat. För nu kan ni gå runt och tänka vad skulle hända om jag tog det där "steget". Och om ni tar det så vet ni precis vad som har hänt. Våga ta chanser. Även om det blir fel så har ni i alla fall vågat gå så långt att ni tog steget. Och om det nu vart fel så får du/vi hitta en ny lösning som är den rätta. För det ska finnas, det finns en bra lösning till allt. Även fast om man inte alltid ser den på en gång. Någon stans där ute finns den. Det handlar egentligen bara om att hitta den. Och det tar längre tid för vissa än för andra. Men alla kommer hitta den tillslut.

Är less på att det alltid, vart man än går finns folk som ljuger. Även om man ljuger för att inte skada eller såra någon. För det kommer alltid fram. För då när man har fått reda på att dom har ljugit så blir man ännu mer arg, ledsen och besviken. Och det finns ingen värre blandning än dom tre tillsammans. Plus hur ska man kunna veta att ni talar sanningen när vi väl gör det eftersom ni bara kan ljuga om det också? Man brukar ju som säga att lönger är för dom som inte vågar vara själv själva. För dom som inte vågar säga vad dom egentligen tycker och tänker om saker. Och om ni inte vågar säga det. Så är det så mycket bättre att ni bara är tysta och nickar. Men till slut så kommer ni till en situation när ni måste säga vad ni tänker och tycker. Och snälla vad ni än gör så ljug inte. För jag lovar det kommer bli så mycket sämre av det. Även fast ni sårar någon om ni säger saningen.

Egentligen så ska man egentligen inte sätta några krav på någon. Det kommer alltid någon gång när en människa sviker än. Och om man inte har några krav på någon så kan dom inte svika än. Fast vet dock inte hur bra det är egentligen. Man kanske kan börja med att inte ha så höga krav. Och se hur det går. 
Jag vill tro att vänskap är  till för att man ska kunna ge och ta emot. Och då menar jag inte typ presenter eller jo visst det också. Men jag menar mest sånt som omtänksamhet, funderingar, tankar, tryggsamhet, förstålse och kärlek. Men vad gör man om det är bara en person som tar och tar och aldrig ger? Är den inte värd den enegrin då? Ska man sluta att ge då också, eftersom man inte får något tillbaka. Men det kan ju egentligen bara innebära en sak att man kommer tappa kontakten helt med denna människa. Men eftersom man ger även fast man inte får något tillbaka så måste ju den person på något sätt betydda mycket för en, varför annars stå ut med det? Och sen finns det väl olika tankar på hur mycket man orkar lägga ner på den andra personen, men det är helt en annan grej.

Det är också det här att visa personer att man gillar dom. Jag vet måna personer som har svårt med det. Även jag. Det är som att man glömmer bort att visa att man verkligen gillar dom och uppskattar dom. Vilket kan leda till missförståndelser och grejer som inte alls är roliga. Det krävs inte mycket för att visa att man tycker om en männsika. Det kan vara en kram eller bara ett leende. Det är allt. Man behöver egentligen inga ord.

Jag har ingen aning vad jag ville säga med det här, men ja.