Det är ganska otroligt att de bara kan ta två, tre timmar att göra livet meningslöst och att man måste hålla igen hela tiden, för att inte gråta. Men jag antar att sånt är livet. Det känns bara jävligt tungt just nu. Det finns som inge slut på tårarna, det kommer bara mer och mer.
Känns tungt att prata om det, men det känns tyngre att inte prata om de. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att inte tänka på det heller. Det är som att det är som en film som spelas om och om igen och när filmen är slut blir jag ännu mer ledsen, arg, besviken. Sen känner jag ännu mer saknad än förut. Hur mycket kan man sakna en person som man träffade för 24 timmar sen?