Min bästa vän, Hilda Ross har jag känt ända sen jag gick i fyran. De var då vi började samma klass. Vi var väl inte bästa kompisar då. Vi var väl klasskompisar men inge mer. I nian så började vi väl hänga. Typ sista veckan kanske. Men kände att hon var en riktigt tjej.
Men sommarlovet till tvåan började vi hänga som på rikigt. Ett tag så satt vi nästan ihop.

Hilda är en sån tjej som man bara trivs med. När man kommer hem till henne är det som att man är hemma. Som hon brukar säga, Mi casa es su casa. Hon delar med sig av allt hon äger. Hon är en sån som säger precis vad hon tycker. Jävlig ärlig tjej. Det bästa med henne är att hennes glada humör smittar av sig så jävla lätt. Det går nästan inte vara ledsen när man är med henne. Hon får mig alltid på bra humör.
Hon har dessutom en helt underbar familj och en underbar pojk. Men kunde man förvänta sig något annat av henne?

Vi har gått igenom allt med varandra. Kärlekar, brustna hjärtan, kompisar som sviker en, en ena har varit för full, vi har orkat lyssna på varandras fyllesnack, vi har haft en massa bra låtar med bra minnen till, vi har delat en massa konstiga saker och hemlisar med varandra. Vi skolkat tillsammans, gråtit tillsammans och skrattat tillsammans. Vi har nog gjort det mesta tillsammans.

Min Hilda är den bästa vännen man kan tänka sig. Hur är snäll, omtänksam, jävlust rolig, en av de få som verkligen förstår mig, lat och hurtig på samma gång (samtidigt som mig, så perfekt!), snygg, har förståelese för det mesta och bara helt underbar! Hon finns alltid där när man behöver henne. De är inge snack om saken. Du är tjejen jag kan säga allt till och jag vet att du aldrig säger det vidare till någon annan.

Jag kan inte ens minnas att vi har bråkat med varandra? Det enda jag minns är att vi kan vara duktiga på att tjaffsa om saker och har olika åskiter om saker och ting. Men jag kan inte tro att jag någon gång har varit riktigt sur eller arg på dig.

Du är min bästa bästa vän och kommer alltid vara det. Jag älskar dig av hela mitt hjärta.