No vacancy, just empitiness

Alldeles ont i magen, kramp som aldrig försvinner, det blir bara värre och värre.
En liten grej, blir det världens största. Kan inte hjälpa det. Vill bara att allt ska försvinna, vill inte känna något längre. Eller ja kanske litegran, men vill inte ha ont längre. Nu får det räcka, det finns ju för fan en gräns, eller hur?
Kan inte längre inte tänka på annat. Har nu försökt i en månad, har gett upp helt. Blir ju bara tokig av det.
Fattar inte varför det ska göra så jävla ont hela jävla tiden?
Vill kunna skratta igen, på riktigt så det känns så där varmt i hela mig. Vill kunna le utan att känna att det inte är på rikigt. Vill kunna känna mig trygg igen. Vill inte känna mig vilsen exakt hela tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0